När allt craschar eller när du känner dig som ett knäckt ägg på golvet

När allt runt omkring verkar vara totalt kaosartat och man inte orkar ta ett endaste steg till, när man inte tror att man ska kunna resa sig upp igen, när man tror att man inte ska kunna sluta gråta, när man känner sig som ett tappat ägg. Då, just då, var det mina nära, kära och vänner, de som fick mig att överleva. De som fanns där som lät mig gråta, de som fick mig att se längre än en timme framåt. Det är snart två år sen jag var där, men jag minns det oerhört tydligt fortfarande.  Jag såg inte mina egna signaler, jag lyssnade inte på min kropp förrän det var för sent. Många har frågat mig varför jag hamnade där, på den frågan finns det många, många svar. För hög takt på jobbet, för höga krav på mig själv, livet runt omkring jobbet, dålig självkänsla och en hel massa annat, i mitt fall och jag kan bara prata för mig själv så handlade det inte om en sak utan om många samverkande faktorer som gjorde att jag craschade.

ägg

Jag reste mig igen, ja jag reste mig till och med ganska snabbt, jag backade tillbaka till en arbetsplats där jag kände att jag behärskade och där jag kände mig trygg, där jag kunde tillåta mig själv att vara mig själv, vilket jag av olika anledningar inte kände på just den arbetsplatsen jag var på vid craschen.   Men utan mina vänner som har funnits där runt mig när jag landade hårt på marken så hade jag inte heller rest mig upp, så alla ni fina som finns och fanns för mig TACK. Jag hoppas att ni vet att jag finns här, när och om ni krisar. För krisar gör vi alla då och då. Stort eller litet.

Och jag då? Kommer jag att göra om det? Vet inte, jag tror och hoppas inte det, för idag lyssnar jag på min kropp, mitt hjärta, min självkänsla och vad min magkänsla säger till mig. Jag är värdefull.