Svårt att veta…

Det är lite segt att komma i gång igen. Det är hänt så mkt sen jag faktiskt bloggade för snart fyra år sen.

Januari 2018

Det är så mycket som förändrats. Både rent praktiskt men även mentalt och emotionellt.

Det har varit en skumpig och gumpig resa men jag har lärt mig massor om mig själv.

Jag vet vem jag är idag tror jag. Jag tappade nog bort mig nånstans runt 2011 när jag fick diagnos utmattningsdepression. Men det insåg jag inte då. Inte på hur många sätt det påverkat mig i beslut jag tagit och saker jag gjort. Men idag kan jag se hur det förändrat mig.

Till det bättre ? Det vet jag inte men till en annan jag i alla fall. Nu menar inte jag att allt som hänt de sista åren har sitt ursprung från utmattningen. Men absolut en del kan jag faktiskt härleda till då.

Min självkänsla och mitt självförtroende föll till botten och där repade jag mig inte riktigt. Inte där och då. Även om jag ganska snabbt reste mig upp och borstade av mig. Den synliga smutsen i varje fall. Men inombords gick det inte riktigt lika fort. Och kanske till och med så att söndrandet fortsatte långt efter de fysiska och ”öppet” psykiska symptomen gett med sig.

Har nog alltid haft behov av bekräftelse. Mer eller mindre i varje fall. Det har kanske alla. Men jag har haft ett behov av att duga. Att vara duktig. Och efter utmattningen blev detta inre behov inte mindre. Utan det grodde nog där inne.

Idag har jag förstått att den bekräftelsen jag egentligen sökt, har varit min egen. På att jag ska tycka att jag duger. Att jag ska tycka om mig själv, och för att komma dit behövde jag börja älska mig själv. Resan dit har varit lång. Men jag tror att idag så gör jag faktiskt det. Jag älskar mig själv.

Men för att komma dit behövde jag lämna. Lämna en stor kärlek. Som fortfarande betyder så mycket för mig. Men för att jag skulle kunna växa behövde jag stå på egna ben.

November 2019

Två år

Två års uppehåll från bloggen.

Ja så blir det ibland. Var tvungen att landa i mig själv, i mitt nya jag, utan insyn. Hade en period där jag kände mig så utlämnad. Idag är jag samma men ändå annorlunda. Får se om det är här och nu jag ska skapa från och med nu. Oavsett blir det med inriktning på självet. På mig och mitt #måbra. På min väg. Tillsammans med mig själv. Den här bloggen är främst för mig och mitt jag. Vill du vara med så är det roligt. Vill du så gör du ett avtryck, med en liten kommentar eller så flyger du vidare likt en fjäril.

moahugo

Hugo och Moa för ett par år sen mitt i ett rapsfält som blommar för fullt, ungefär vid den här tiden på året. Underbara ungar, underbara försommar, underbara färger. Precis som nu.