Social?

Att å ena sidan vara Sociala Sussi som i alla lägen klarar av att vara supersocial till att å andra sidan ha en ganska stor släng av en form av social oförmåga med en önskan om att vara som en eremit.
Någon som känner igen sig?
Så är livet i varje fall för mig.
Jag tror jag uppfattas som social och socialt kompetent. Jag har lätt för att knyta kontakter och tar gärna stor plats.
I de flesta sammanhang.
Låter mest och tycker mest. Älskar att höras och tycker om mäniskor. Njuter av uppmärksamhet och trivs med de flesta.
För det mesta är det så. Typ 95 gånger av hundra.

troll

Ibland det dock en stor fasad.
För vid de tillfällena kostar det på så ofantligt mycket för mig att vara social att jag efteråt är totalt utpumpad. Med följd att jag därefter drar mig undan i min kokong och håller mig helt för mig själv, eller så själv man nu kan vara i en familj med 2 vuxna 3 barn och 2 katter. Mitt egentliga behov är de dagarna att vara helt för mig själv. Att stänga av allt och alla runt om kring. Ibland funkar det och ibland inte. Därefter kan jag ta nya tag och vara den übersociala igen och både ge och ta av mig själv. En period planerade jag in vad jag kallade ”Lindadagar” där jag faktiskt hade planerad social vila och annan form av återhämtning. Jag mådde bra av det, kanske ska ta tag i den plnaeringen igen, för om jag inte planerar in det så blir det inte av. Som en form av förebyggande behandling.

sv-troll.jpg

Har det varit så här alltid? Ja och nej, det har säkert varit så här länge men jag har egentligen inte blivit medveten förrän de senaste åren, främst sen efter 2011 när jag brakade med näsan in i väggen och fick diagnosen Utmattningsdepression. Efter min läkproces har jag allt mer funderat över vem och varför jag är som jag är. Vissa saker har jag kunnat ta tag i andra har fått ligga i funderarpåsen ett tag.

När blir det så då att det är för mycket? Det har jag egentligen inte hittat än, jag försöker se mönster och lyssna på mig själv. Inte helt lätt alla gånger, men kanske är jag något på spåren. Jag återkommer till det vid ett annat tillfälle och nöjer mig just nu med att konstratera att jag är social ibland och erimit ibland.

Aj Aj Aj

Jag har träningsvärk idag. Körde ett pass Easylife med ett gäng mycket trevliga och hurtiga pensionärer. Jag var garanterat mest Otränad….Aj Aj Aj. Försöker fördriva det med ett spinningpass idag.

Efter min operation i fjol är det nu läge att bygga upp mina muskler med mer än promenader  Fördelen med att vara otränad är att man märker direkt och får den belöningen direkt att man tränat. både Spinningen och Easylife passar mig som har noll kordination, men oj vad ont man kan ha i kroppen.

image

 

När allt craschar eller när du känner dig som ett knäckt ägg på golvet

När allt runt omkring verkar vara totalt kaosartat och man inte orkar ta ett endaste steg till, när man inte tror att man ska kunna resa sig upp igen, när man tror att man inte ska kunna sluta gråta, när man känner sig som ett tappat ägg. Då, just då, var det mina nära, kära och vänner, de som fick mig att överleva. De som fanns där som lät mig gråta, de som fick mig att se längre än en timme framåt. Det är snart två år sen jag var där, men jag minns det oerhört tydligt fortfarande.  Jag såg inte mina egna signaler, jag lyssnade inte på min kropp förrän det var för sent. Många har frågat mig varför jag hamnade där, på den frågan finns det många, många svar. För hög takt på jobbet, för höga krav på mig själv, livet runt omkring jobbet, dålig självkänsla och en hel massa annat, i mitt fall och jag kan bara prata för mig själv så handlade det inte om en sak utan om många samverkande faktorer som gjorde att jag craschade.

ägg

Jag reste mig igen, ja jag reste mig till och med ganska snabbt, jag backade tillbaka till en arbetsplats där jag kände att jag behärskade och där jag kände mig trygg, där jag kunde tillåta mig själv att vara mig själv, vilket jag av olika anledningar inte kände på just den arbetsplatsen jag var på vid craschen.   Men utan mina vänner som har funnits där runt mig när jag landade hårt på marken så hade jag inte heller rest mig upp, så alla ni fina som finns och fanns för mig TACK. Jag hoppas att ni vet att jag finns här, när och om ni krisar. För krisar gör vi alla då och då. Stort eller litet.

Och jag då? Kommer jag att göra om det? Vet inte, jag tror och hoppas inte det, för idag lyssnar jag på min kropp, mitt hjärta, min självkänsla och vad min magkänsla säger till mig. Jag är värdefull.